FIN
”Elän todeksi sitä, millaisen henkisen painauman ja varjon vähävarainen lapsuus jättää ihmiseen. Varttuminen, raha ja kouluttautuminen ei vie pois tunnetta häpeästä ja alemmuudesta – ikään kuin minuudessa olisi valuvika. Olemista kalvava elämän epävarmuus saa kääntymään pois tästä ja nyt; itsen sisään ja unelmien pariin. Huoli kaiken vähänkin elämässä saavutetun menettämisestä. Pientenkin summien maksaminen on kuin avohaavaa koskisi. On kuvia ja kertomuksia ja havaintoja näennäisesti paremmin toimeen tulevien ihmisten elämästä. Ymmärrän, ettei raha, materiaalinen ja kulttuurinen vauraus ole hyvän elämän ehto. Kuitenkin, nämä kodin ja työn miljööt huokuvat turvaa, vakautta, näköalojen mahdollisuutta ja ne vetoavat minuun sokaisevalla vimmalla. Syvässä käyvä jatkuva ja polttava kaiken paremman tavoittelu ja sen etäältä ihailu. Kyvyttömyys tarttua tähän ja nyt, kun huomio aina toisaalla; unelmissa ja siinä mitä ei tai en ole. Hiljainen lamaannus. Toiveena vapautuminen.”
Goldmund (suomeksi Kultasuu) on liikkuvan kuvan teos, jonka otokset ovat kuvallisia jälkiä ja jäänteitä tekijänsä yrityksestä ymmärtää omakohtaisesti ja yleisesti köyhyyden sekä monitahoisen vähäosaisuuden kokemuksen henkistä vaikutusta elämän alusta aikuisuuteen. Teos on ensimmäinen työ kolmen liikkuvan kuvan teoksen sarjasta.
Työskentelyä teossarjan ja näyttelyn parissa on tukenut Koneen säätiö.
Jarno Parkkima (s.1984) elää Helsingissä ja työskentelee liikkuvan kuvan kanssa. Kysymykset teoksien taustalla koskevat usein ihmisen yksityistä kokemusta eletystä todellisuudesta. Parkkima on valmistunut kuvataiteen maisteriksi Taideyliopiston Kuvataideakatemian Tila- ja aikataiteen osastolta. Hän on pitänyt yksityisnäyttelyitä keskeisistä teoksistaan ja osallistunut myös ryhmänäyttelyihin.
ENG
”I live under the mental weight and shadow that a childhood of poverty and scarcity leaves on a person. Growing up, money, education doesn’t take away the feelings of inferiority and shame – as if there’s some casting defect within self. The deep-seated uncertainty is still gnawing the daily existence and makes one turn away from here and now; into oneself and towards dreaming. A concern of losing even the little that life has given. Paying even small sums is like touching an open wound. There are images and narratives and perceptions of lives of people, who are seemingly better off. I understand that money and material and cultural wealth are not a condition for a good life. Still, the fine milieu of such homes and workplaces speak of safety, stability, possibility of prospects and these are pulling me with blinding frenzy. The continuous and burning pursuit of all that’s seemingly better but admiring it just from a distance. the inability to grasp the here and now, when all attention is elsewhere; in daydreaming and what’s lacking and what I am not. a quiet paralysis. a plea for release.”
Goldmund is a work of moving image. The shots and scenes are traces and residue of the artist’s attempt to understand on a personal and universal level, the mental toll of poverty and multifaceted scarcity from an early life to adulthood. This work is the first part of a series of three films.
Thanks to Kone Foundation for the supporting the working with the series and this exhibition.
Jarno Parkkima (s.1984) lives in Helsinki and works with moving image. The questions behind the works often concern an individual’s private experience of lived reality. Parkkima has done MFA studies in Fine Art Academy of University of Arts, Helsinki, FI. He has held solo exhibitions of his key works and has also participated in group shows.
SVE
“Jag lever med den mentala belastning och skugga som en barndom i fattigdom lämnar hos en människa. Det att växa upp, bli klokare och få bättre levnadsförhållanden eliminerar inte känslan av att ha en inre defekt. Livets gnagande osäkerhet får dig att vända dig bort från det som är här och nu; in i dig själv och dina drömmar.
Det finns bilder och berättelser och iakttagelser av det liv som levs av folk som till synes har det bättre. Jag förstår och tror att pengar och materiellt och kulturellt välstånd inte är villkor för ett gott liv. Men dessa hem- och arbetsmiljöer andas en sådan trygghet, stabilitet, möjligheternas möjlighet och rogivande bildning, och de utövar en förblindande lockelse på mig.
Bristen och behoven och önskemålen, och en vädjan om att få vara anständig. En djupt rotad, ständig och brinnande strävan efter allt som är bättre, och en beundran av allt detta på avstånd. Oförmågan att ta tag i det som är här och nu, eftersom uppmärksamheten alltid är på annat håll; på drömmarna och på det jag inte har eller är. Horisonter, men inga utsikter. Utmattning, och en ständig och stilla tärande oro för att förlora också det lilla som vunnits. Att betala minsta lilla summa är som att röra vid ett öppet sår. Ett liv bakom en stängd dörr.
En stilla önskan om befrielse och ren närvaro.”
Goldmund (Guldmun på svenska) är ett verk inom området konstnärlig rörlig bild, med tagningar som är bildliga spår och rester av sin upphovsmans försök att, för egen del och på ett allmänt plan, förstå hur fattigdom och mångskiftande knapphet påverkar en människas psyke från livets början till dess hon är vuxen. Verket är det första i en serie på tre, där delarna tar sig an ämnet ur olika synvinklar.
Arbetet med verkserien och utställningen har understötts av Konestiftelsen.
Jarno Parkkima (f.1984) lever i Helsingfors och arbetar med rörlig bild. Frågorna bakom verken handlar ofta om människors privata upplevelser av den levda verkligheten. Parkkima är bildkonstmagister från avdelningen för tid-rumkonst vid Konstuniversitetets Bildkonstakademi. Han har visat sina centrala verk på separatutställningar och även deltagit i grupputställningar.
